Det här är inlägg nummer 1100 på min blogg. Galet egentligen, hur många ord som ryms samlade på ett ställe, hur många tankar jag delat här och hur många år som finns samlade.
Idag skriver jag av mig. För att skaka av mig tyngden som lagt sig i mitt hjärta. För att lätta på trycket.
Den senaste tiden har varit ovanligt tuff och det har påverkat mig mer än jag önskat. Jag är inte van att inte kunna skaka av mig motgångarna. Fake it ’til you make it är ju min superkraft! Nu verkar den kraften svika mig och det gillar jag definitivt inte.
Allt började egentligen med min resa till Åbo i slutet av augusti där de hittade en ny diagnos. Diagnosen i sig är inte hela världen, men jag erkänner att jag upplever en viss frustration över att jag ska behöva gå tillbaka till den läkare som jag hade remitterats ifrån, eftersom den läkaren inte skött sitt jobb gentemot mig. Nu, med den nya diagnosen, måste jag alltså ändå dit, eftersom min vanliga specialistläkare inte har de sjukdomarna ”på sitt bord”. Efter det besöket fick jag covid som påverkat min hälsa. Vissa smaker och lukter är fortfarande borta och jag dras fortsättningsvis med en jobbig seghet i skallen och påverkad röst, men syresättning är tillbaka på rätt nivåer, så det är ju inte heller hela världen.
Strax därefter meddelade min assistent, som jag trivts så bra med, att hon behöver söka sig vidare till nya utmaningar. Synd, eftersom jag uppskattar henne, men sånt är livet.
Dagarna efter, fick jag veta att företaget där jag varit på deltid, inte längre har möjlighet att ha mig kvar. Väntat i och för sig, med tanke på personalpolitiken, men trist för mig personligen. Ledsamt att jag inte kunde förmedla den potential jag hade att erbjuda.
Någon dag senare, serverades jag en utmaning som normalt sätt inte skulle ha känts besvärlig, men med allt det andra som varit, gjorde det lite att luften gick ur mig. Jag tänker att luften nog kommer att fyllas på igen, bara jag fått smälta det lite.
Efter det har jag väntat på att den rätta assistenten ska dyka upp. Hittills har jag haft en intervju, där den sökande drog tillbaka ansökan efter att ha fått ett bättre erbjudande från sitt nuvarande jobb. En intervju alltså. En. Två inhoppare har under den här tiden också passat på att sluta. Och idag fick jag besked av assistenten som är på väg att sluta, att firman hon jobbar för hos mig, har hittat en ny klient till henne, så nu har vi fått datum för när hon slutar. Jag är glad för hennes skull, men det känns jäkligt ruttet att firman gått bakom ryggen på mig, ordnat jobb åt henne inom samma företag, utan att ha någon backup för mig och utan att meddela det direkt till mig.
Så nu står jag här. Trasig, sliten och ganska besviken på fru fortuna. Jag tycker nästan att turen borde ha vänt redan för mig. Faktiskt. Sedan min fina assistent som jobbade hos mig i 3 år slutade för 4 år sedan, har den assistent vars arbetsförhållande varade längst, varit hos mig i 6 månader. Det kortaste varade endast några dagar. Och då pratar vi bara ordinarie assistenter, inte inhoppare. Nu ber jag högt och innerligt att rätt person ska infinna sig, att jag ska slippa börja om igen och igen och igen! Eller åtminstone att jag inte återigen ska lämnas ensam, månad efter månad, som det blivit de senaste gångerna. Min kropp har ännu inte återhämtat sig från det senaste sängläget medan jag väntade på ny assistent. Det känns inte rättvist att återigen bli i det läget. Inte rättvist alls faktiskt. Jag är så förbaskat trött på att inte få behålla de assistenter jag upplever att det fungerar med!
Men så lyser ändå solen bakom molnen. Vännen som plötsligt blivit inhopparassistent och räddat mig gång på gång när livet är kaos, de andra inhopparna som pusslar och trixar så att mitt liv fungerar, dottern som inte längre är heltidssjukskriven, den andra dottern som får börja fylla sin burk med fina små pärlor i väntan på examen och den tredje dottern som får skriva in ännu ett boendeland i sin livsbok. För att inte tala om de andra nära och kära som stöttar mig och fyrfotingen Atlas som ger av sin kärlek när han märker att jag inte riktigt är där jag vill vara!
Och avslutningsvis är jag oerhört tacksam över vännen som trots lång canceroperation vaknade och med hes röst mötte min blick med orden ”hej vännen”. #fuckcancer , vad jag önskar att det inte skulle behövas en sådan #tag! Hela den dagen, under operationen, var jag medveten om att han i början av vår vänskap berättat vilken låt han vill ha på sin begravning. Jag var även oerhört medveten om vilken dag det var och bad tyst inom mig, gång på gång, att ingen skulle ringa mig från mammografins undersökning för nya bilder av mig. Ännu har de inte ringt och jag tar det som ett gott tecken.
Så vem vet, kanske dyker den där drömassistenten upp och förhoppningsvis kommer det goda besked från vården snart! Kanske är det nu som livet vänder och börjar om!
