Ibland når saker och ting sin kulmen. Korten som läggs på bordet vill man egentligen bara svepa bort i ren frustration, strunta i allt, vända det ryggen, men om man där och då vågar stanna upp och andas, så är chansen stor att det kommer något gott ur det.
Jag har alltid trott på att ge människor en ärlig chans och att man måste våga kasta sig ut över klippan för att veta om vingarna bär. Men jag har oxå alltid varit en person som man bara sårar en gång och aldrig mer. Jag har lätt för bygga skyddsmurar som är för höga och för kraftiga för att ta sig över, men jag är världens sämsta på att riva ner dem.
När någon gör fel mot mig, och personen som jag konfronterar väljer att sätta sig ner med mig, se mig i ögonen och berätta sanningen, då får tydligen mina skyddsmurar konstruktionsfel och börjar falla sönder. Och när jag efteråt är sårbar och säger till personen att jag mot mitt bättre vetande litar på hen och hen då bemöter mig genom att respektera min osäkerhet med orden ”vi tar bara en dag i taget” istället för att försöka övertyga mig om att ha tillit, då går jag sönder. På ett bra sätt. Då är jag snabb att vända mig bort och dölja tårarna. Tårar av lättnad, tacksamhet och en gnutta rädsla. Kanske kommer det en dag när tårarna får rinna fritt, men än så länge behöver jag få ha dem för mig själv, undangömda och dolda.
Be strong enough to stand alone, smart enough to know when you need help and brave enough to ask for it!
