Tänk att få sitta ner och prata med hon som känt en sedan barnsben, som förstår så väl och som är på samma nivå. Det är magiskt! Att dessutom få den vackraste av blommor, som gåva, bara så där. Inte av någon särskild anledning, utan bara för att jag är värd det. Wow! Tack, vännen, för att du alltid har varit och fortsätter vara min!
Idag har det varit d’assistentens första riktiga dag. D’Artagnan var en lättpåverkad, häftig hjälte, en av huvudpersonerna i De tre musketörerna. Därför fick han nya, assistenten som är hos mig nu, döpas till d’assistenten. Tycker det passar honom rätt bra, faktiskt!
Men som sagt, det här var hans första ordinarie dag hos mig. Vi skojade i måndags om att vi definitivt börjar bli så trygga med varandra redan, att vi troligen kommer att bråka en vacker dag. Det tog inte särskilt länge. Okej, det var kanske snarare en meningsskiljaktighet, men jepp, nu är det avklarat. Vårt första ”gräl”. Jag tror det är rekord för mig att ta det redan första dagen på jobb. 😇
Jag är inte säker på om det triggade mig så mycket för att jag försöker testa hur mycket han tål, eller om det på riktigt var en så stor grej för mig. Kanske en kombination av båda… Kanske tog dagens smärtpåslag överhanden och påverkade humöret onödigt mycket. Oavsett, så är jag glad att vi båda vågade gå in i konfrontationen som vi gjorde, även om det nog var rätt onödigt gjort, så här i efterhand. Det handlade i grund och botten om att vi båda värnade om den andra, och det hela redde upp sig snabbt.
Eftersom han jobbade sent, var han med mig på kvällsarbete med kören. Jag har haft en jobbig dag rent fysiskt med mycket symptom och smärta. I slutet av kören behövde jag stå upp, men kände att det helt enkelt inte skulle gå. Jag skulle definitivt inte hållas på benen, utan snarare falla som en fura till golvet. Omedelbart vände jag mig till d’assistenten och bad om support. Han höll mig sedan uppe. Helt självklart och naturligt. Jag vet att han gör mig trygg, eftersom jag utan eftertanke vände mig till honom för att kunna utföra det jag behövde göra. Alternativet hade varit att strunta i det som behövde göras och istället sitta kvar i rullstolen och ta tag i problemet i ett senare skede. På det här viset fick jag göra det jag behövde och jag var bekväm med att få hjälpen. Så jo, han får med beröm godkänt.
Tänk vad rätt assistans gör skillnad! Utan den möjlighet han gav mig, hade jag fåt bita i det sura äpplet och drabbas av mina begränsningar. Nu fick jag vara den jag ville och behövde vara. Så tack, samhället, för att jag får vara den jag är, genom mina assistenter! ❤️
