Jag trodde han skämtade när han frågade vem han då skulle prata om sin cancer med, när jag inte skulle kunna komma på ett evenemang där det var tänkt att vi båda skulle delta. Snabbt insåg jag att han menade allvar, att han, en av mina närmaste, hade fått cancerbesked. Jag minns att jag stirrade på telefonen. Tittade mig runt efter ett tecken på att han stod någonstans i närheten och skulle hoppa fram och säga att det hela var ett elakt skämt. Inte för att han är sån, men för att jag verkligen ville att orden skulle vara en enda stor lögn.
På operationsdagen, när timmarna gick och ingen hörde av sig, då kändes det som om tiden stod still. Varför ringde ingen och sa att jag skulle komma in? Varför tog det sån jäkla tid?! Och sen när samtalet väl var där, då var jag livrädd att han inte skulle ha vaknat. Men han var vaken! Och när han med svag röst kraxade fram ”hej vännen” var jag nära att brista i gråt av lättnad.
Att greppa hans utsträckta hand när han rullades in från uppvaket, var som att greppa om livet självt. Aldrig har det känts så otroligt bra att höra en annan människa berätta hur vettlöst törstig han är.
Och aldrig har det känts så hjärtslitande att veckor efter sitta intill och höra att operationen lyckats, men att det krävs mer. Fuck cancer!! Jag hatar dig, jävla skitcancer!! Den dagen bröt jag ihop när jag kommit tillbaka hem. Stackars assistent som fick sopa upp skärvorna av mig och hålla om medan jag hulkandes blötte ner hans tröja med mina tårar. Tårar av sorg, frustration och vanmakt. Fuck fuck fuck fuck fuck cancer, säger jag bara! Det gör ont när hoppet trasas sönder.
Att sitta och se cytostatikan rinna genom slangen, var så oerhört tvådelat. Tack gode gud för medicinen, men jag önskade ändå att det var in i mig giftet skulle rinna, istället för i honom.
Att sitta intill, sitta bredvid, att hålla en hand på vilken kroppsdel man än kan nå, det är vad man kan göra, när det man egentligen vill, är att ta cancern, stoppa in den i sin egen kropp för att den man bryr sig om ska slippa skiten.
Jag vill inget heller än att finnas där och jag är tacksam för att jag fått möjligheten, samtidigt som jag egentligen bara vill kidnappa honom och gömma undan honom från allt jobbigt! Han tar det här med ro. Det gör inte jag. Men det är okej. Mina känslostormar får nå orkanstyrka inom mig. Jag får känna. Jag får sörja. Jag får oroa mig. Det är en del av processen. Att jag fått vara där har varit en trygghet för mig. Det har tagit mig igenom den värsta chocken. För det har ärligt talat varit en chock för mig. Det har varit tufft. Jag har vaknat gråtandes mitt i natten. Jag har tappat andan dagtid när det kommit över mig. Det kommer att fortsätta vara tufft, men så är det att färdas på dessa jäkla cancer-resor. Mest för de drabbade, men även för de som står bredvid.
Till alla er cancerkämpar, jag känner en enorm empati för det ni går igenom! Jag beundrar ert mod och er fighting spirit! Det ni går igenom, önskar man inte ens sin värsta fiende. All styrka och kärlek till er!
Älskade storebror, må det här bita på! Må den vräka cancern och skicka den dit pepparn växer!
