I veckan anlände vintern. Eller åtminstone snön. Trots allt som hänt den senaste tiden med anledning av mitt förra inlägg, så smyger sig julkänslorna på och glittrar till inom mig som reflektionen från en discokula och jag börjar så sakteliga planera inför lillajulsfirandet. Lilla jul är en finlandsvensk tradition, dagen innan första advent, för den som inte känner till vad detta firande är för något.
Snön ligger vit och stormen river utanför fönstret. Det är lite som att någon där uppe försöker bädda in mig i mjuk vadd mitt i denna vecka av känslostormar av upp- och nedgångar.
Utöver det jag skrev om i gårdagens inlägg, har jag även varit ut och slirat på annat håll. Jag hamnade nämligen i gräl med någon betydelsefull för ett tag sedan. Ett riktigt sådant där praktgräl när luften sprakar och rösterna når en decibel som troligen skulle visa rött i en skolmatsal med det där visuella örat som påvisar när det blir för mycket oljud. Så här i efterhand känns det märkligt att det gick så långt som det gjorde, men jag antar att vi helt enkelt triggade varandra på ett känslomässigt plan och att det den ena sade gick emot den andras värderingar eller nåt.
Det hela slutade i en stor kram och flera förlåt och känslan efteråt var märkligt nog riktigt skön, snudd på tacksam. Det blir ofta så när båda insett sina fel och brister och man landar i en gemensam känsla av ”herregud, vi tog oss verkligen igenom det där tillsammans”. Känslan av en ödmjuk tacksamhet, inte över grälet, men över försoningen. Att få landa i känslan att man är värd att strida för, att vara värd att reda ut problemet för, att vara värd att bygga vidare på. Den känslan bubblar över av lycka. Efteråt. Och även om jag hoppas slippa fler gräl, är jag realistisk och tänker istället att jag hoppas vi kan nå samma försoning nästa gång. Det är skönt att få landa i famnen, att känna starka armar som håller hårt och som vägrar släppa taget och förstås det förlösande ordet förlåtet.
Mitt i allt som sker, märker jag att jag utmanas och utvecklas. Det är inte alltid helt enkelt att jobba med sig själv, mycket sällan för att vara ärlig, men på något sätt är det ändå värt det. Värt att vända ut och in på känslorna, att rannsaka sig själv och komma till lösningar som leder framåt.
Och efter alla dessa år, saknar jag fortfarande min psykolog. Han som lyssnade, som utmanade och som fick mig att våga ta tag i alla utmaningar. En dag konstaterade han att jag förstått hur jag ska jobba med mig själv, att jag hade verktygen. Då var det dags att stå på egna ben. Men som sagt, jag saknar honom fortfarande och jag är tacksam för all klokskap jag fick med mig. Helt tydligt verkar jag behöva ytterligare lite fler verktyg eftersom jag ännu hamnar i sådana där gräl som jag egentligen skulle kunna undvika om jag bara ville, men som jag uppenbarligen inte vill undvika. Ännu.
Om någon har adressen till verktygsshoppen för personlig utveckling, vänligen hör av er! Eller så är det kanske bara lite mer övning jag behöver, för att hitta rätt verktyg i stridens hetta. Är det då övning jag behöver, vet jag precis vart jag kan vända mig för att få ännu en utmaning levererad!