Det här med relationer är något jag jobbar med hela tiden och som jag vissa dagar är bättre på och andra dagar är väldigt mycket sämre på. Jag är sån som person som antingen går in med allt eller inget. Det handlar inte bara om kärleksrelationer, utan alla slags relationer. Det kan handlar om kollegor i politiken, vänner, släktingar, förebilder, grannar, sjukvården, assistenter, what so ever.
Antingen går jag in med en skyddsmur byggd av fler stenar än kinesiska muren, eller så går jag in helt totalt naken och sårbar. Balans är bara för fegisar, enligt mitt ego. Nej, istället kör jag som sagt på allt eller inget, vilket gör att jag har en mycket nära krets som vet allt om mig och en större som…tja…som är viktiga, men på ett helt annat, och mycket mer ytligt, sätt.
Ibland går jag in i relationer som jag uppenbarligen skulle må bättre av att släppa. Relationer där jag ger mer än jag får, där jag inte tillåter mig att visa, eller inte blir sedd för, den jag innerst inne är. Relationer där jag försöker mitt allra bästa och mesta för att få det att fungera, trots att det inte är möjligt att utvecklas till det jag önskar. Oftast slutar det i att jag håller fast längre än nödvändigt och att jag sårar mig själv mer än personen ifråga egentligen sårar mig.
Och ibland går jag in i relationer där jag är mig själv så fullständigt att jag förväntar mig att den andra nästan ska kunna läsa tankarna innan jag själv har hunnit tänka dem. De relationerna är de som gör mest ont att mista, men är tack och lov dem som oftast håller genom eld och vatten.
Jag läste en gång ett citat som var ungefär ”Om de ser dig som ett alternativ, är de inte värda att vara en prioritet i ditt liv.”
Det är så svårt att inse att man inte kan tvinga någon till att genuint bry sig om en, eller att vara trofast mot en. Det går helt enkelt inte att tvinga någon att vara den person som man skulle behöva hen att vara. Ibland är det till och med så att personen man vill ha som allra mest, är den som man skulle må bäst utan.
Det finns en fin dikt om att alla människor kommer in i ens liv av en mening. Att vissa människor kommer in som en virvelvind, men är inte menade att stanna. Att de lämnar när deras uppgift i ens liv är genomförd. Medan andra kan verka ha en liten påverkan på ditt liv, men deras betydelse och syfte är så mycket större.
Det jag ibland glömmer bort är att det även gäller mig, att jag kommer in i människors liv av en anledning. Ibland för en kort stund, ibland för en evighet. Ändå går jag ofta in och försöker lägga alla bitar på plats, försöker blåsa liv i saker som kanske inte behöver brinna mer, eller där stearinet redan tagit slut. Jag är dålig på att stå tyst bredvid, trots att det är just det jag själv ofta önskar, att någon skulle göra för mig.
På en körövning behövde jag stå upp för att kunna leda min kör, men jag hade inte min elrullstol med mig. Min assistent som inte hade jobbat särskilt många pass än, hamnade därför att greppa mig och hålla mig uppe. Det är vad jag ofta vill av relationer. Håll om mig, håll mig stadig, utan att märkas, så tar jag mig igenom vad som helst. Men när jag själv ska agera hållare, då är jag snabb med att trycka på speed och istället ta fram dammsugaren för att samla upp den virvlande snön, istället för att stilla betrakta de vackra flingorna som sakta dalar mot marken.
Jag läste en översättning om något Ernest Hemingway en gång hade sagt, som jag tecknade ner. Jag kanske citerar fel, men det här är vad som fastnade för mig, men som jag måste bli bättre på att efterleva:
I våra mörkaste stunder, behöver vi inte råd eller lösningar. Vad vi önskar är mänsklig kontakt, en tyst närvaro, en ömsint beröring. Så försök inte fixa mig. Ta inte på dig min smärta, jaga inte bort mina demoner. Sitt bara bredvid mig när jag går igenom mitt inre oväder. Var den stadiga handen som jag kan sträcka mig efter när jag hittat min väg ut.
Ernest Hemingway, fritt översatt till svenska
Min smärta är min att bära, mina kamper är mina att möta. Men din närvaro påminner mig om att jag inte är ensam i denna vidsträckta, ibland skrämmande, värld. Din närvaro är en påminnelse om att jag är värd kärlek, även när jag är trasig.
Så i mina mörka stunder när jag tappar bort mig, kommer du att finnas där? Inte som en räddare, utan som en följeslagare. Håll min hand tills solen stiger igen. Det hjälper mig att minnas min styrka. Ditt tysta stöd, är den mäktigaste gåvan du kan ge mig. Din kärlek hjälper mig att minnas vem jag är, även när jag glömt det.
