Det är söndag morgon, den första december och tillika första advent. Jag har lyssnat på Ronnies, Lasses och Kadis julklanendrar på FB. Jag har tänt första ljuset, som nu är elektriskt sedan förra året då vi tröttnade på lukten av bränd kattpäls. Och jag har öppnat första luckan i min tekalender som min väninna skickade mig tillsammans med ett rörande brev här i november.
Det är dagen efter lillajul, med magen ännu överfylld av all mat och allt julgodis från gårdagens firande. Det här året var vi bara halva kärnfamiljen. Många saknades runt bordet, men fanns med i hjärtat och mobilen.
Jag pratade med en kärstående om julfirande och uppväxt för inte så länge sedan. För mig har firandet alltid inneburit en tid av förväntan, gemenskap och god mat. På lillajul åt vi lutfisk och på julafton julskinka. På lillajul bultade en tomtenisse på dörren och kastade in en liten klapp åt oss barn. På julafton tittade vi barn på Kalle Ankas jul medan mamma och pappa lagade maten och sen kom tomten och delade ut julklapparna. Jag minns en juldekoration som var en kyrka som spelade, om jag minns rätt, Stilla natt.
Allas jular är inte så. Berättelsen från min kärstående fick mig att fälla tårar. Jag är tacksam över den mänskliga förmågan att kunna skapa nya minnen, att skapa nya traditioner. Det är en gåva som vi ska vårda ömt. Det är aldrig försent att ge det inre lilla barnet den jul den förtjänar. Eller lillajul.
Igår var jag och minstingen med sambo till lillajulmarknaden tillsammans. En tradition som hennes sambo börjat med här hos oss sedan han flyttade till ön. Eftermiddagen firades hos oss med gemensam matlagning, retro tvspel över flera generationer, delikatesser på julbordet och efterföljande klapplek och brädspel. Det är en skön känsla att få bara vara, att inte behöva prestera. Att hjälpas åt. Att sitta tätt intill, känna värmen från dem man bryr sig om. Glöggen och pepparkakorna som med sin doft fyllde huset, julgodiset som smälte i munnen, juldekorationerna som spred ljus och känslan av att just de människorna ville vara här med mig. DET är vad julen är för mig.
Att människor saknas där på plats, är ett bevis på att stjärnfamiljen har en given plats i mitt hjärta. Varenda en, en viktig stjärna på min stora himmel.
Idag ska jag återhämta mig, åter fylla mig med fokus och energi. Ikväll sjunger min härliga kör i Geta kyrka. Den som jag är så stolt ledare av. Vi sjunger sånger med välkomnande, sånger om budskapet för första advent, sånger om uppmaning att tända ljus.
”Kom med ljus i mörkret, tänd ett ljus i mig.”
”Välkommen hit, du delar vårt mörker när vi tänder ljus.”
”I vart hjärta bor frid, tystnat ävlan (betyder ungefär ansträngning eller brådska) och strid.”
”Här står vi sida vid sida och ropar, välsignad är Du som kom hit! Hjälp oss och stöd oss, bär oss och föd oss!”
Att vi finns där för varandra, att vi ser varandra, att vi bjuder in och tar emot, det är vad det första ljuset betyder för mig.
Idag har jag ensam sjungit ”Nu tänder vi vårt första ljus, helt ensamt står det här, vi väntar på ett litet barn dess bädd en krubba är.” Första versen brukar gå bra att minnas själv, men de andra brukar döttrarna få hjälpa till med. Vi får se hur det går i år när de inte är hemma. I värsta fall får jag göra ta med dem på videolänk så de kan hojta till när jag sjunger fel ord!
Ha en skön första advent!
