Det snurrar väldigt mycket tankar i mitt huvud just nu. Det gör ofta det i juletid, lite extra i år verkar det som. Samhörighet har varit på tapeten den senaste tiden. Vad är det som gör att du upplever samhörighet? Vilka känner du äkta samhörighet med och vad betyder samhörigheten för dig?
För mig är samhörighet något av det mest fundamentala, det som värmer min själ. Att känna att jag hör till, att jag är en del av ett sammanhang. Men det är också bland det svåraste att läsa av rätt. Vad är äkta samhörighet och vad är ett svar på min önskan? Vad är äkta och vad är något jag ser till att passa in i?
Vissa människor känner man sig bara rätt med. Känner sig trygg med. Känner sig hemma med. Den samhörigheten är oslagbar. I sammanhang, i grupp, kan man känna en samhörighet gentemot det gruppen finns till för, det gemensamma intresset, eller till enskilda individer. Där tror jag att jag drar mig mer mot en anpassande samhörighet. Jag passar in som en pusselbit. Sen finns det även sammanhang där jag vill passa in, men där jag måste kämpa för att få pusselbiten på rätt. Det är en samhörighet som tär, som gnager, som stjäl min energi. Med åren har jag blivit bättre och bättre på att uppmärksamma det och hålla igen i mitt energiläckage.
Att inte passa in, att inte höra till, kan vara förödande. Mitt hjärta går i tusen bitar när jag hör om eller kommer i kontakt med de där vilsna som söker sig till ställen där samhörigheten bygger mer på desperation och respekt än kärlek och omtanke. Som nu. Hen som är efterlyst, som är så innerligt älskad. Eller hen, som sitter frihetsberövad, även hen högt älskad. Eller hen som var i det och kom ur, även hen älskad av så många. Ändå var det lättare att gå mot den farliga samhörigheten än den äkta, trygga.
Vägvalen vi gör, skapar de människor vi är. På gott och ont. Jag ber om kärlek, trygghet och vägledning till dem som som irrat bort sig. Må framtiden vara ljus och fylld av äkta samhörighet!