Sedan assistentann slutade för 3 år sedan, har endast fyra ordinarie stannat längre än tre månader och en lika länge, medan sex stycken varit kortare tid. 3 månader är alltså ganska jäkla fantastiskt och så länge har han varit hos mig nu!
Vi tittade tillbaka idag på tiden som varit och konstaterade att vi båda utvecklats med häststeg och att det varit rätt turbulent och hänt mycket under den här korta tiden. Troligen är det därför det känns som om vi känner varandra utan och innan redan och som att vi varit med varandra en livstid. Han vet mer om mig än de flesta andra och det är ömsesidigt. Min intention var att vi skulle ha en strikt professionell relation. Så blev det inte. Istället blev den precis så personlig som behövdes för att vi skulle klara av att riva murarna inför varandra. Det profesionella finns där i alla vardagssysslor, men i relationen går det inte att vara professionell, där behövs det istället det vi har byggt upp mellan oss. Ja, det gör oss båda väldigt sårbara, men det känns ändå rätt.
När jag såg att han sökte jobb och tipsade honom om att JAGassistans hade jobb lediga, hoppades jag, men trodde inte att han skulle söka det. Det kändes lite för bra för att vara sant. Ärligt talat har det funnits saker längs vägen som fått mig att tvivla starkt, men på något underligt vis har universum pekat med hela handen och tydligt förklarat att han är värd att kämpa för.
Jag har inte bara fått en assistent, jag har även fått en till lillebror. Ibland är han världens bästa, ibland så jobbig att jag i mitt huvud går igenom hans långsamma och plågsamma död. Och tro mig, då njuter jag! Så där som syskonkärlek är. Jag älskar hur han och min man integrerar med små lappar till varandra här och där, att de alltid har varandras ryggar gentemot mig (även om jag där och då blir jäkligt sur och vill att nån av dem, helst båda, står på min sida!) och att det känns helt naturligt att ha honom i vår vardag och familj.
Visst, han har sina ärr, men det har även jag. Och ja, det har uppstått sådana bråk mellan oss som det inte ska vara möjligt att sker mellan två individer på en arbetsplats, men det som det mynnat ut i, har varit värt fighterna. Vi har lärt känna varandra väldigt snabbt genom varandras trasighet och trots att vissa episoder dragit ner oss rejält, så har det överlag varit värt varje ögonblick.
Han gör mig trygg. Härom dagen beskrev han exakt var vi var när jag första gången hade sagt det till honom, att han gör mig trygg, och att det inte hade gått lång tid då. Trots allt så gör han mig verkligen det; trygg. Jag kan vara svag, sårbar och känslosam inför honom. Han tar det. Han är mindre bra på att ta min frustration och han blir orolig när jag blir nedstämd, men det är okej, det kan jag ta i hans istället.
Han bär min oro och han accepterar mina ärr. Rädslan att släppa in honom och sedan förlora honom, var väldigt starkt i början. Det bemötte han med ”vi tar det dag för dag” istället för att övertala mig om att jag inbillar mig. Så idag är oron bara en diffus aning i bakre synfältet.
Han har lärt mig mycket om mig själv under den här korta tiden. Mer än jag lärt mig på många år om jag ska vara ärlig. Jag är mer autentisk. Och vi har kul ihop! Det är inte bara dåliga dagar, jag lovar! Det går sällan en dag då vi inte skrattar tillsammans och han ser vad jag behöver och ger mig det. Så ja, jag har det bra nu. Riktigt bra och jag vet att han har det med. Vi behöver varandra här och nu, helt enkelt. Vad framtiden för med sig kan jag ändå inte påverka, så jag är tacksam för våra tre månader, men ännu mer tacksam för att jag får dela nuet med honom.
Han är min flytväst och min powerbank. Jag är hans ankare och klicker. Kombinationen blir ett sjuhelskotas bra dreamteam!
