Vad är det värsta som kan hända om du tillåter dig själv att vara sårbar, att vara en börda för andra, att du låter någon se hela du, frågade min psykolog den där gången för många år sedan? Det värsta som kan hända är att personen inte vill ha mig som jag är, att jag inte blir accepterad och respekterad som den jag är, att personen inte orkar med mig, att jag blir sviken, svarade jag. Och hur skulle det få dig att må, undrade han? Det vet jag idag. Han frågad också om det verkligen skulle vara så farligt att uppleva det, och jag svarade att jag inte tror att jag skulle kunna överleva en sådan smärta. Jag hade fel. Jag överlever det. På något underligt sätt gör jag verkligen det.
Jag har blivit så ofantligt sårad och sviken av en av de viktigaste. Därför vill jag inte släppa in någon alls just nu. Vill inte vara beroende av någon och inte heller ha någons hjälp. Vill inte vara en börda. Vill absolut inte vara sårbar igen. Aldrig någonsin! Jag vill bara krypa in i mitt skal, gömma mig för världen, men det finns hela tiden någon där som håller min vardag igång, som ser till att tiden går framåt. När det enda jag vill är att stoppa tiden, få vara ifred och skita i allt. Och mitt i alla känslor, är jag ändå glad att de finns där och håller mig levande, de som inte låter mig försvinna in i min förtvivlan.
”Jag ser sorgen i dina ögon”, sa d’assistenten när han tittade upp på mig när jag försökte dölja mina känslor. Han sa att mina ögon talar sitt tydliga språk, att jag kan fejka hur mycket som helst, men att han ser i min blick, allt det jag känner. Att han inte är blind och att jag inte kan dölja det från honom.
Det var ärligt talat tufft att höra och svårt att ta in. Jag behöver mina skyddsmurar. Behöver ha möjligheten att gömma mig och inte släppa in. Men han lyssnar inte! Han står envist kvar, sopar ihop bitarna av mig och limmar ihop mig igen, bit för bit. Och hela tiden sparkar jag bakut och försöker ta mig bort från honom. Jag vill inte! Låt mig vara ifred! Låt mig få gömma mig från världen! Men han viker inte en tum.
Jag är inte lätt att hantera. Jag vet.
Men jag försöker faktiskt förändra. Försöker läka de sår som rivits upp. Försöker hitta nya sätt, nya stigar, nya vägar. Försöker förstå och ta mig vidare. Det känns som om jag irrat bort mig helt från den väg jag vandrat, men samtidigt påminner jag mig själv om att det är i dikesrenen som blommorna växer. Och mönstren jag tidigare haft, som inte längre gagnar mig, dem behöver jag inte. Frågan är vem jag då blir utan dem…?
Allt sker av en orsak och man får aldrig mer än man klarar av. Jag måste bara våga. Igen. Och igen och igen. Att lära sig gå kräver många försök, många blåmärken, men en dag går det per automatik. Inte den bästa jämförelsen, i och för sig, med tanke på att jag behöver rullstol för att förflytta mig idag, men ni fattar!
Min rädsla är förstås att tvingas återuppleva samma avgrundskänsla igen. Samtidigt som jag vet att enda sättet att komma framåt, är att hoppa upp på hästen igen. Att återigen göra mig sårbar, återigen lita på och öppna upp inför. Jag vill, men det gör mig livrädd. Och gudarna ska veta, att om jag verkligen klarar av det, då är jag sjukt mycket starkare än jag någonsin vågat hoppas på!
Ändå är det just det jag har bestämt mig för; att kriga vidare, att inte ge upp, att servera mitt hjärta på silverfat igen. Ja, jag riskerar att bli sårad igen, men jag möjliggör framförallt läkning.
