Jag har insett att jag ofta väntar på att bli tillfrågad, eller snarare tvingad, innan jag öppnar upp mig. Till skillnad från vad jag förväntar mig av mina vänner, sitter jag i princip alltid tyst och väntar på de magiska orden, en inbjudan från dem, innan jag gör mig själv till en börda. Medan jag istället förväntar mig av mina vänner att de berättar det de har på hjärtat så snabbt som möjligt och helst redan som svar på den enkla frågan ”hur mår du?”.
Det är orättvist av mig. Varför ska de behöva vara en börda för mig utan krusiduller, medan jag inte kan ge dem samma gåva tillbaka? För det är ju just det det är, en gåva, för den som får ta del av någon annans innersta tankar och känslor.
En nära vän var på besök härom dagen. Hon berättade öppet om sina hjärtesaker medan jag bemötte henne, men utan att ge av mig själv. I slutet av hennes besök, frågade jag om hon ville höra min story och kunde då berätta allt jag hade på hjärtat. Och vet ni, kära läsare, det var inte alls så farligt att be om lov att få dela med sig, be om lov att få vara en börda! Faktum är att det inte var jobbigt alls! Inte ens lite! Visst, själva diskussionen var tung och den påverkade mig, men jag kände mig inte dålig eller obekväm när jag valde att dela med mig innan hon hade hunnit kräva det av mig! Jag behövde inte ens be om lov, jag bara frågade om hon ville höra.
Undrens tid är inte förbi! Jag kommer framöver att försöka öppna upp mer, vara en börda, vara den som behöver. Mitt mål är att kunna dela med mig, utan att först fråga om det är av intresse för den andra, men dit vet jag att jag ännu har en bit för att nå. Människor kommer garanterat att bli förvånade, men det är okej. De känner ju mig som den jag valt att presentera mig som, inte som vem jag vill vara.
Hej, världen! Det här är jag! 2.0 är länge sedan. I sommar lanseras istället version 4.6 som förväntas innehålla stora uppgraderingar och en stabilare programvara.
