I tisdags vaknade jag åter med kristallerna, som ett brev på posten var de bara där, utan förvarning. Jag hatar känslan. Hatar att behöva ha den värsta varianten av dem. Men jag vet också att det finns en stor utmaning i att hantera det jobbiga, att ta mig förbi det.
Jag kliver upp i karusellen, åker med och andas och till slut saktar farten av. Då får jag kliva av och genast kliva på igen och upprepa proceduren. 6 karuseller per gång, Minst 3 gånger om dagen, oftast dubbelt upp. Jag vet att det är enda utvägen. Efteråt mår jag illa, världen fortsätter gunga, men inte snurra och paniken lurar bakom hörnet.
Ändå inser jag att det finns mer bakom att hämta. Jag har en lärdom i det här. Idag frågade jag om det och fick svaret genom medial vägledning av Linda att jag har ett värde i att bli mer kroppsmedveten på ett annat sätt än jag är idag. Att när jag upplever saker, känner känslor, ska jag uppmärksamma var i kroppen det sitter. Känner jag frustration, ska jag låta frustrationen röra sig i kroppen och uppmärksamma hur det känns. Jag behöver bli mer connectad, mer medveten i allt. Min kropp har varit så van att jobba i motstånd att just den förmågan har begränsats.
Jag känner att det är en viktig aspekt som jag behöver ta in och att det troligen är något som jag har nytta av nu när kristallerna bråkar.
Att min energi är totalt slut just nu, har sina förklaringar. I det, kommer jag att vara uppmärksam på hur det påverkar mig, vad det gör med mig kroppsligt och känslomässigt. En lärdom som serveras mig på silverfat. Och nu när den här totalt förlamande tröttheten tar över, ska jag sitta i den och låta den gå in i varje liten cell. Allt har en mening och på andra sidan finns en lärdom att hämta, det har alltid varit mitt motto. Men den förmågan, den kraften att alltid ta mig igenom, alltid ge allt i kampen, har gjort att jag förlorat känslan som finns inom mig i stunden. Även det var ett budskap från dagens vägledning.
Allt kommer på rad nu, som hon sa, och jag ska sluta ta mig igenom det så snabbt som möjligt, låta känslan ta plats helt enkelt. Processen har sin gång och jag får känna in innan jag släpper taget och går vidare. Tack, för vägledningen!
