Living my life
Ni som har läst mitt förra inlägg, vet att det kändes väldigt mörkt för några dagar sedan. Molnen hopade sig och himlen var väldigt mörk. Idag har jag, tro det eller ej, påbörjat inskolning av en ny assistent! En person med lång erfarenhet, som vill jobba med det här och som har en del beröringspunkter …
Jag blir alltid lika förvånad när jag hör mig själv svara sanningsenligt när någon frågar hur jag mår eller hur jag har det. Idag hörde jag mig själv svara ”det är nog lite tufft” istället för ”bra, hur är det med dig?”. Jag hinner aldrig riktigt reflektera innan jag svarar. Det går på automatik när …
Just nu sitter jag i en vik i båten med en svalkande vind som smeker min kropp. Vi är inne i september, men sommarvärmen om dagarna sliter hårt på kroppen. Om natten visar mätaren inte ens 10 grader och om dagarna går vi över 25. Min kropp säger att det här inte är det minsta …
Den här tiden på året brukar jag börja förbereda mig och familjen på skolstart. Det här är första året som jag inte gör det. Mellersta dottern har ännu 1,5 år kvar till barnmorska, men hon sköter förstås förberedelserna på egen hand. Ändå är kroppen på något sätt medveten om att det är den tiden på …
För ett tag sedan var jag, maken och pälsklingen på semesterresa till vårt smultronställe, 5 dagar efter min mormors jordfästning. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera och känna inför att komma dit igen. När farmor dog och sedan morfar, kändes det första besöket efter deras död så oerhört smärtsamt. Men den här gången …
Vad gör man när man inte kan delta i jordfästningen av en högt älskad släkting? Vad gör man när själen slits sönder för att man inte kan vara där och ta farväl? Vad gör man när sorgen stockar sig i halsen och inte kommer ut, för att frånvaron av gemenskapen, smärtan över avståndet, blir för …
Tiden bakom mig har varit ännu en rumba av ovisshet, ett liv till sängs många dagar, så många inhoppare att jag inte ens minns namnen på de flesta. Men samtidigt har det funnits människor vid min sida som gett mig ett värdigt liv, som gjort min vardag meningsfull och hanterbar. Assistenter som hoppat in, vänner …
Livet med Galax, som nu blivit Atlas, har tagit upp stor del av den där tiden när jag vanligen har satt mig framför datorn. Några minuter hundträning, framom att blogga, är det här kapitlets råda tråd i min livsbok. Han är underbar, jobbig, full av liv, hopplöst egensinnig och jag älskar honom! Men idag tar …
Att tvingas ta beslutet att låta sin älskade hund somna in, är det värsta och svåraste beslutet att ta. Det är även det absolut viktigaste beslutet man kunna ta. Att gråta i tre dygn, före, under, efter, var min reaktion den här gången. Att det kan finnas så många tårar i en människa, är svårt …
Här kommer en fortsättning på gårdagens inlägg. ”Men varför visar du inget?” ”Varför har du inte sagt något?” Berättigade frågor, absolut. Svaren är många. Somliga med mer och somliga med mindre logik i sig. Att fokusera på sina egna tillkortakommanden gör dem mycket tydligare även för en själv. Få människor i världen vill vara en …